Publicerad 2013-09-01 22:03:56 i Allmänt,
Den dagen, den tiden, så såg jag min älskade ta sitt sista andetag. Den dagen skulle ta och förändra hela min syn på livet. I torsdags så var alltså jag och min mamma in och tog bort vår gamla hund, Zita. Hon som funnits hos oss i nästan 13 år. 13 år nu i oktober. Hon som alltid funnits där för en och alltid varit så glad och beskyddande. Det var så hemskt och ta med henne till veterinären. Jag kände mig så enormt jäkla taskig som var med på att faktiskt ta hennes liv ifrån henne. Jag känner mig fortfarande så. Jag känner mig taskig, ledsen, krossad och ja helt förjävlig. Att se henne vara så glad innan vi gick in till veterinären förstörde mig totalt. Att hon inte hade en aning om vad som skulle hända. Att se hennes blickar precis innan dom gav henne sprutan med lugnande, precis som att hon visste att något var fel och att hon ville ha hjälp. Och ändå gjorde jag ingenting..Att sen se henne få den sista sprutan och se henne ta sitt sista andetag..det var hemskt. Jag har såna enorma skuldkänslor så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag tror inte att de som inte har hund, är djurvän eller helt enkelt varit med och avlivat en hund som man haft sen den var valp kan förstå hur det här känns. Jag tror verkligen inte det. Många tänker nog att spela roll, det var ju bara en hund. Men det är det inte, i alla fall inte för mig. Visst, Zita hade knölar vid sina juver och förmodligen var det det bästa för henne, men för mig känns det fel. Jag kan inte just nu se att hon var sjuk eller inte mådde bra, utan för mig känns det som att vi tog bort en helt frisk hund. Det låter knasigt jag vet, men jag kan inte se det just nu. Jag vrider på alla tankar ochtänker att - tänk om hon fortfarande var vid liv när vi lämnade henne där på golvet? Och tänk om hon kände att vi bara lämnade henne där? Tänk om hon känner sig ensam och letar efter oss? Vad händer med henne nu och tar de hand om henne? Jag är rädd att hon somnat in rädd och kännt sig ensam.. att hela hon fortfarande är kvar där. Jag vet inte vad jag ska tro. Är kroppen kvar där men själen här hemma hos oss? Eller hur funkar det? Jag har såna skuldkänslor att jag ska ha lämnat henne där, att jag ska ha svikit henne och att hon är kvar där nu och letar efter oss. Hur ska jag någonsin kunna repa mig efter det här.. Och så har vi ju Nelly kvar här hemma.. Hon sörjer. Hon är ledsen, äter inte och är inte sig själv alls. Vi får se om vi någonsin skaffar en till hund. I så fall ska jag göra det för att jag vill ha en hund och inte för att fylla igen Zitas plats, för det går inte. Hon var en fantastisk hund och hängiven till sin familj. Finare hund går inte att hitta. Älskade, älskade du.. Jag hoppas att du mår bra nu vart du än är! <3
